Av Birgitta Jordansson

Innlegg på konferansen 'Kjønnsmakt i Norden', Oslo, 12. og 13. juni 2003. Workshopen 'Har vi kjønn i akademia?'

Andelen kvinnliga professorer är dag 14 procent i Sverige, vilket i och för sig innebär en fördubbling av andelen sedan mitten av 1990-talet. Men att slå sig till ro med detta och tro att tiden löser alla problem är att dra förhastade slutsatser. Förändring sker inte med automatik, vilket vår tidigare utbildningsminister Carl Tham tycktes tro när han vid slutet av 90-talet uttalade att andelen borde komma att ligga kring 25 procent år 2008 därför att pensionsavgångar och det politiska beslutet om befordringsprofessurer rimligen borde leda till detta. Vi kan idag konstatera att befordringsreformen inte lett till några större förändringar när det gäller fördelningen mellan andelen kvinnliga och manliga professorer. Dessutom tyder de utvärderingar som gjorts av reformen på att villkoren för de befordrade professorerna är sämre än för de traditionellt utlysta professurerna. Alltså - även om reformen skulle ha kunnat leda till en bättre fördelning mellan könen så upprätthålls skillnaden, men på en annan nivå.

En intressant observation som vi kunnat göra på basis av vårt pågående projekt om den svenska makteliten är att det sker en segregering inom den akademiska världen som innebär att de kvinnor och män som finns på de högsta posterna inom akademin dessutom i hög grad återfinns inom olika sektorer på det vetenskapliga fältet. Vår undersökning som täcker situationen år 2001 och på de positioner som främst har formell beslutsmakt, det vill säga de institutionella ledarpositionerna, visar att andelen kvinnor på det vetenskapliga fältet idag uppgår till 29 procent. Det är avsevärt mera än andelen kvinnliga professorer men beror av att ledarskiktet utgörs av rektorer, styrelseordföranden samt representanter för forskningsfinansierande organ, för prisutdelande församlingar, institut och övriga institutioner på fältet. Det kan alltså tyckas som att kvinnor har lättare att nå toppen om dessa toppositioner vidgas till att omfatta verksamheter utanför den strikt vetenskapliga. En noggrannare analys av materialet förstärker detta - den största andelen kvinnor finns inom själva universiteten och högskolorna samt inom de forskningsfinansierade organen, det vill säga på de poster som i hög grad är politiskt tillsatta. Deras andel är betydligt lägre på de symboliskt viktiga positionerna inom de prisutdelande församlingarna och inte minst som ledare för instituten. Som Pernilla Jonsson skriver i sin rapport: - Vad detta visar är att när kvinnor kommer in är det på områden som genomgår stora förändringar. Områden där arbetsförhållanden och värderingar har ställts under press i spåren av krav på massutbildning och samtidigt med att fakultetsanslagen minskar eller stagnerar. Undervisningsbördan har ökat och anställningsförhållandena har blivit mera osäkra. Dessutom finns en tendens att uppdelningen mellan forskning och undervisning riskerar att öka. Männen drar till instituten och forskningen, kvinnorna blir kvar i utbildningen. Att kvinnorna dessutom får ökade möjligheter att nå toppositioner när det kopplas till politiskt tillsatta poster säger möjligen en del om själva den politiska jämställdhetsdiskursens genomslag även inom akademin. Men frågan kvarstår - vad händer när denna diskurs möter det vetenskapliga fältets egen logik med autonomi och forskningens frihet som de ledande markörerna?-

Meritokrati anses vara vägledande för tjänstetillsättningar inom akademin och andelen i vår undersökning som fått sina poster via regelrätta ansökningar, det vill säga i någon slags öppen konkurrens är relativt hög inom det vetenskapliga fältet. Cirka var fjärde - och det gäller både kvinnor och män - uppger att det är så det fått sina nuvarande positioner. Genomsnittligt gäller detta för cirka 10 procent av dessa toppositioner. Sammantaget är det cirka 70 procent av samtliga av de ledarpositioner som vi har undersökt som har tillsatts via uppmaningar att söka eller via direkta personliga erbjudanden. Nätverk tycks vara helt avgörande för möjligheten att nå toppen men alltså möjligen i något mindre utsträckning inom akademin. Ifrågasättandet av det sätt som meritokratin kommer till uttryck inom akademin är ett känsligt område och resultatet av den politiska satsningen på de sk Thamprofessurerna vid slutet av 90-talet visade ju att det är först när det finns uttalade krav på att även den kvinnliga kompetensen skall synliggöras som kvinnor får möjlighet att konkurrera på lika villkor som män, det vill säga ingå i de meritbaserade bedömningarna på lika villkor.

Vi har alltså exempel av olika slag på hur akademin slår vakt om sina privilegier, vilka då tycks inbegripa föreställningen om att den mest meriterade forskaren även är man. Utmaningarna kommer från politiskt håll men interna omstruktureringar lyckas i hög grad bevara det strikt vetenskapliga fältet som en "manlig bastion".

Jag tänkte fortsätta på detta tema, det vill säga hur makt yttrar sig inom akademin, men göra det utifrån akademins agerande när politiker har velat agera för att stödja genusforskningen och därmed stärka en forskningsfront som av många har uppfattats som ett hot mot den vetenskapliga hegemonin. I den svenska debatten har politiskt stöd till genusforskning setts som uttryck för en politisk styrning av vetenskapen, det vill säga som ett hot mot den frihet som är så omhuldad inom den vetenskapliga logiken. Det tenderar att göras sammanblandningar mellan genusforskning och jämställdhet på ett sätt som lätt leder till att forskningsområdet avfärdas som politik och inte som forskning. Med andra ord har vi återkommande argument som försöker underminera genusforskningen med hjälp av vetenskapens egna maktmedel, det vill säga att det inte skulle vara "riktig forskning".

Mitt exempel gäller ett förslag som första gången presenterades 1995 och som innebar en satsning på ett antal särskilda tjänster med inriktning mot genusforskning. Skälet till att förslaget ställdes handlade om att på så vis stärka genusforskningen och därmed även bidra till att öppna nya forskningshorisonter på områden där detta inte var så väl utvecklat. Det handlade alltså om stöd både till väl upparbetade genusforskningsmiljöer och om stöd till områden där genusforskning fortfarande sågs som relativt nytt. Det handlade även om en politisk medvetenhet om att jämställdhet är en kunskapsfråga snarare än en fråga om attityder och om att genusforskning därmed måste ses som central för ett långsiktigt jämställdhets- och förändringsarbete. Detta betyder nu inte att det sker en automatisk sammanblandning mellan genusforskning och jämställdhet. Snarare att förutsättningen för en långsiktig förändring ligger i kunskap om varför det ser ut som det gör. Och att politikerna i hög grad börjat ta till sig dessa insikter. Att detta har svårt att få genomslag i den sk forskarvärlden och att dessa i hög grad återkommande beskyller just genusforskningen - och ingen annan forskning - för att vara mera politik än forskning är beklagligt men också ett faktum som kanske ska ses i ljuset av ett försvar av de egna positionerna.

Nåväl, en process hade startat. Forskningsrådsnämnden fick i uppdrag att utreda behovet av tjänster och hur de skulle kunna fördelas ämnesmässigt. Uppdraget gick till den särskilda kommittén för kvinno- och jämställdhet inom Forskningsrådsnämnden. Arbetet resulterade i ett förslag om sammanlagt 70 tjänster fördelade på 20 professurer, 4 forskartjänster, 20 forskarassistenttjänster och 20 doktorandtjänster samt medel till vetenskapliga ledare och administrativa medel till landets olika forum för kvinnliga forskare och till medel för att bygga upp nätverk för omvårdnadsforskning och ett psykobiologiskt centrum. Ett mycket omfattande förslag, med andra ord. Att det blev så stort handlar bland annat om att det inte var sagt hur mycket pengar som skulle fördelas utan just om att göra en inventering över behovet. Kommittén hade gjort några centrala överväganden - professurer borde inte satsas på områden som var under uppbyggnad. Det handlade snarare om att stabilisera genusforskningen och därmed prioritera områden där denna hunnit utvecklas. Det ansågs inte heller som ett tillräckligt kriterium att ett område sågs som "löftesrikt i framtiden", dvs att det i största allmänhet skulle vara viktigt att satsa på just detta. Det fanns dessutom klart uttalat att tjänsterna inte borde knytas till specifika universitet eller högskolor. Kommittén förordade i allmänhet sk rådstjänster, dvs att placeringen avgjordes när personen i fråga var utnämnd.

Trots att kommittén för kvinno- och jämställdhetsforskning bestod av personer som kände genusforskningen och som därmed förstås borde vara de mest lämpade när det gällde förslagen lämnade Forskningsrådsnämnden in ett förslag till departementet som sammanställts av rådets huvudsekretare och det var detta som kom att ligga till grund för beslutet om tjänsterna och om fördelningen av dem. Bara detta väckte ont blod - nämnden körde över sin egen kommitté och dessutom den kommitté som samma nämnd först gett uppdraget. Av de 70 tjänsterna hade det blivit 18 eller närmare bestämt sex områden som valts ut för att få del av dessa extra resurser - tre tjänster till vardera fördelade på professur, forskarassistent och doktorandtjänst. Men sammanhållet för att det skulle kunna byggas upp en forskarmiljö med professuren som kärna. Dessutom var de inte längre tänkta som rådstjänster utan nu hade de sex tjänstepaketen placerats ut på sex olika universitet.

Jag har gjort en utvärdering av själva processen och det står helt klart att det i flera fall handlat om ett aktivt agerande från universitetens sida att få del av satsningen - men inte alltid för att uppfylla det tänkta syftet - att stödja den genusforskning som det talats om i direktiven1. Jag tänker ge några exempel och dessa visar dels på försöken att upprätthålla kontrollen över vad som skall räknas som "god forskning" och dels på möjligheten att faktiskt agera för att förändra. Det går - men det krävs att det finns ett starkt stöd ute i verksamheterna. Kampen måste föras på vetenskapens egna premisser och utifrån de vetenskapliga logikerna, det räcker inte med påbud från politiker.

I några fall var satsningen oproblematisk. Ett genuspaket (professur, forskarassistent samt doktand) med placering vid Sociologiska institutionen i Stockholm hör dit. Här fanns sedan ett antal år tillbaka ett etablerat forskningsprogram inom området jämförande genusstudier med grundutbildning och forskarskola och - viktigt i sammanhanget - med ett starkt stöd från institutionsledningen. Prefekten agerade för en placering av paketet redan innan det stod klart att en satsning skulle komma att göras. Likaså i Ronneby där rektor tog kontakt med utbildningsministern och framförde önskemål på ett tidigt stadium och dessutom agerade för att bygga upp en forskningsmiljö med inriktning mot genus så att säga i förväg. Lena Troijer - som ju också är innehavare av genusprofessuren idag - ombads komma till Ronneby för att arbeta för en sådan uppbyggnad. Kanske man kan säga samma sak om tjänsterna i Människa och maskin som gick till Luleå. De var integrerade i den satsning på genus och teknik som gjorts på Luleå tekniska universitet. Att Marja Vehviläinen, som fick professuren, lämnade den bara efter något år har emellertid visat att det inte är oproblematiskt ens här - det är nämligen inte självklart att tjänsten skall återbesättas.

Men de övriga visar på olika former av motstånd mot satsningen på just genusforskning. Litteraturvetenskap i Göteborg agerade kraftfullt för att få del av tilldelningen - och fick också så i konkurrens med främst Lunds universitet där genusforskning var betydligt mera etablerad på institutionen. Lisbeth Larsson, som fick tjänsten, kom också från Lund. Frågan är om det var utvecklandet av genusforskning som var det primära för Göteborg. Själva uppbyggandet av en forskningsmiljö underminerades genom att forskarassistenttjänsten och doktorandtjänsten tillsattes flera år före professuren. Professorn som forskningsledare och kärna i en sammanhållen grupp var alltså inte självklar. Snarare tycks det ha handlat om att omfördela resurser internt på institutionen. När departementet sköt till pengar för genusprofessuren fick man ju ytterligare en professor men man "glömde" snabbt bort hur inriktningen preciserats. Lisbeth Larsson fick istället ta över de uppgifter som legat på den professor som gick i pension strax efter Larssons tillträde. Så fick alltså institutionen extra resurser men att det skulle innebära ett stöd till en genusforskningsmiljö gällde uppenbarligen främst i det skede då det handlade om att få del av pengarna. Genusforskning får säkert gärna bedrivas men uppenbarligen helst på fritiden.

Vid Umeå universitet placerades de tjänster som definierats som folkhälsovetenskap med inriktning mot genus. Och inte universitetet eller institutionen för allmän medicin emot. Men vad innebar genus? Det blir ett exempel på att man inte motarbetade själva satsningen men att man ville ha det slutliga avgörandet när det gällde att definiera själva forskningsinriktningen. Genusforskning utmanar etablerade "sanningar", ställer andra frågor och innebär en öppning mot forskningshorisonter som kan upplevas som hotande för den etablerade, traditionella vetenskapen. Genusforskning handlar ju i hög grad om synliggörande av maktstrukturer och genus eller kön är inte något givet utan själva utgångspunkten för analysen. Institutionen ville gärna ha del av den politiska satsningen och man ansåg att själva inriktningen var viktig men det visade sig att den var viktig om den fokuserade på kvinnor. Genusforskning omvandlades till kvinnoforskning och det gjordes mycket aktivt i tillsättningsprocessen då den person som ägnat sig åt just kvinnor - som ägnat sig åt forskning som adderar kunskap om kvinnor och kvinnors hälsa till den folkhälsovetenskap som främst studerat människan som om denna människa var en man - som fick tjänsten. Ett argument som användes av medicinska fakultetsnämnden var att denna forskning passade väl in i fakultetens forskningsprofil. Vilket naturligtvis genast användes som ett motargument av företrädarna för genusforskningen - denna ska inte nödvändigtvis passa in, den ska öppna nya horisonter. Kvinnoforskaren fick alltså professuren och institutionen tycktes ha vunnit men en lång överklagandeprocess stödd av genusforskare både inom och utom ämnesdisciplinen lyckades ändra på detta - Ann Hammarström och inriktningen mot genus vann så småningom i Umeå. Så kan det alltså gå om det finns en opinion som verkar mot universitetens/institutionernas försök att upprätthålla status quo.

Värre blir det om detta saknas. Ett av de sex genusforskningspaketen har nämligen visat sig gå helt på tvärs emot de ursprungliga politiska intentionerna. Uppenbarligen utan några protester har Uppsala universitet lyckats få medel för en verksamhet som inte fanns och dessutom lyckats omvandla denna - tänkta verksamhet - till något helt annat. Sådant tycks mig vara möjligt om det inte finns någon opinion som verkar och som kan agera när det börjar gå snett.

Uppsala universitet ville bygga upp en verksamhet kring didaktiska frågor och man hade också fått pengar för att satsa på en forskarskola i naturvetenskapsdidaktik. Det var detta man utnyttjade när man agerade för att få tjänsterna i fysikundervisningens didaktik placerade i Uppsala och frågan är om man inte agerat redan tidigare för att få till stånd en satsning på denna inriktning, den hade inte funnits med i det ursprungliga förslaget från FRN. Detta innebar att ett grundläggande villkor för att få del av genussatsningen saknades - det fanns helt enkelt ingenting att bygga på. Själva inriktningen på genusforskning, det som tjänsterna ju ytterst handlade om omvandlades snabbt till en tyngdpunkt på fysikundervisningens didaktik. Så formulerades det när den rekryteringsgrupp som fanns vid universitetet när det gällde satsningen på didaktik gick ut och propagerade för att tjänster skulle inrättas. Man skickade ut brev till sådana som kunde tänkas vara intresserade av tjänsterna och bad om intresseanmälningar men alltså främst i didaktik, i andra hand med kompetens i fysik och först i tredje hand i genus. Men vad genusforskning egentligen innebar verkar man också ha varit oklar över. Bristen på kvinnor inom ämnesområdet verkar ha varit det som genus koncentrerades kring. Ingen av de 12 sökande hade någon egentlig genuskompetens, men detta brydde man sig inte om - man hade ju kunnat underkänna samtliga sökanden och gjort om förfarandet. Tillsättningen kom att kretsa kring huruvida de sökande var meriterade inom fysik respektive didaktik och vad som skulle vara centralt av dessa två områden. Den som så småningom fick tjänsten - Cedric Linder - ansågs vara mycket framträdande just inom didaktikens område och det var ju detta man varit ute efter hela tiden. Detta stämde med den satsning som universitetet tänkte göra på det didaktiska området. Han hade visserligen sysslat med ett socialt och ett etniskt perspektiv kopplat till den sydafrikanska kontext som han arbetat i och därför hette det att "an involvement in gender studies will be a natura extension of interests already documented". Tjänsteförslagsnämnden hävdade att hans goda internationella anseende och hans internationella kontakter har avgörande betydelse för att uppnå intentionerna med universitetets programskrivning - alltså denna nya satsning på didaktik. Universitetet utnyttjade en möjlighet att få pengar och kunde göra så eftersom det tycks ha gjorts i uppgörelser som legat utom räckhåll för de som kunde övervaka själva satsningen på genusforskning.

FD Birgitta Jordansson
Institutionen för arbetsvetenskap
Göteborgs universitet
Birgitta.Jordansson@av.gu.se

FOTNOTE

[1] Jordansson, B., Genusprofessurerna - skildring av en process. Vad hände i universitetsvärlden när politikerna gjorde en satsning på genusprofessurer?, Rapport från Nationella sekretariatet för Genusforskning 2003:1. Tilbake til teksten