Av Håkan Larsson

Innlegg på konferansen 'Kjønnsmakt i Norden', Oslo, 12. og 13. juni 2003. Workshopen 'Speiler idretten moderne former for kjønnsmakt?'

’Var dig själv’ är en inte helt ovanlig uppmaning i många sammanhang i nutiden. Uttrycket är väl oftast avsett som en vänlig gest från en människa till en annan, där den senare kan vara orolig för att inte vara tillräckligt duktig, originell, kreativ eller vad det nu kan vara. Man kan åtminstone alltid vara sig själv - eller kan man det? Att vara sig själv kretsar kring en idé om att det ’innerst inne’ finns någon sorts kärna som både utgör drivkraften för och kan förklara såväl vår unika personlighet (individualitet) som vår kollektiva tillhörighet, i synnerhet när man talar om könsidentiteten - och som svarar mot frågor som ’Vem är du - egentligen?’ I filosofiska sammanhang liknar detta sätt att se på ’självet’ René Descartes berömda sentens ’cogito ergo sum’ (’tänkande är jag’). Descartes kom fram till att ’det sanna jaget’ är idén om ’mig själv’ och inte den fysiska kroppen. Kroppen var inte nödvändigtvis något av ondo, men den var åtminstone inte det som verkligen är ’jag’. Med denna utgångspunkt hänvisar frågan ’Vem är jag’ till en i alla sammanhang identifierbar storhet som kan garantera självets existens (kroppen är ju av desto mera ändlig natur). Speciellt märkbart är detta resonemang i samband med talet om kön. Judith Butler har i inledningen till artikeln ’Sexual Inversions’ fångat detta sätt att tänka kring kön och könsidentitet, samtidigt som hon betonar att det inte är det enda tänkbara sättet att förstå kön på.

Some might say that the scandal of the first volume of Foucault’s History of Sexuality consists in the claim that we did not always have a sex. What can such a notion mean? Foucault proposes that there was a decisive historical break between a socio-political regime in which sex existed as an attribute, an activity, a dimension of human life, and a more recent regime in which sex became established as an identity. This particularly modern scandal suggests that for the first time sex is not a contingent or arbitrary feature of identity but, rather, that there can be no identity without sex and that it is precisely through being sexed that we become intelligible as humans. [...] As Foucault points out, sex has become to characterize and unify not only biological functions and anatomical traits but sexual activities as well as a kind of psychic core that gives clues to an essential, or final meaning to, identity.1

Kön utgörs i modernt tänkande inte bara av en fysisk kropp, utan är också en metafysisk kategori: en könsidentitet. Att tänka i termer av identiteter är enligt Michel Foucault en tämligen ny företeelse; ett nytt sätt att bestämma människor på. Detta kan låta tvingande, men i nutiden är det ju vanligt att man tänker sig en ’rätt’ till en identitet. Man har, så att säga, som människa rätt att ’vara någon’ (i singularis). För Foucault utgör detta sätt att tänka om ’den man är’ samtidigt en del av utövandet av makt.2 Identiteten, könsidentiteten t ex, utgör i den bemärkelsen styrande såtillvida att man måste (eller åtminstone bör) vara någon - antingen kvinna eller man, inget annat. I och med sin ’positiva’ formulering (rätten att vara någon), är könsidentiteten normaliserande. Det uppfattas med andra ord som inte riktigt ’normalt’ att inte vara någon, att inte utgöra en enhetlig identitet. I nutida sammanhang är det inte riktigt rumsrent att säga att flickor och pojkar ’bör’ eller ’ska’ vara si eller så, däremot säger man ofta att pojkar och flickor ’är’ si eller så. Foucault bemötte detta med att säga: ’säg inte vem jag är, och tvinga mig inte att vara densamme’. Uttrycket ’var dig själv’ kan på detta omvända sätt också uppfattas som ett sätt att i människan ingjuta ett ständigt ’inre’ tvivel: ’Är jag inte mig själv?’, ’När är jag i så fall inte mig själv?’ och ’Hur ska jag vara för att vara mig själv?’ Inspirationen för detta sätt att tänka fick Foucault från Immanuel Kant och i synnerhet dennes svar på frågan ’Vad är upplysning?’, publicerad i tidskriften Berlinischer Monatschrift, decembernumret 1783. Kant hävdar här att ’upplysning’ snarare än en speciell tidsepok eller en tidsanda, kan betraktas som ett speciellt förhållningssätt till sig själv. Den fråga vi, enligt Kant, måste ställa oss, är inte så mycket ’vem är jag’ - i största allmänhet, utan ’vad är jag’ - i detta nu. På så sätt blir det viktigare att begrunda de historiska omständigheter som format mig och mitt sätt att se på - och förstå - mig själv, än att söka med ljus och lykta efter den ’inre kärna’ som skulle vara mitt ’sanna jag’, som alltid ändå verkar vilja undslippa en fastnagling.3 Foucaults förhållningssätt, att försöka undvika alla de ’jag-teknologier’4 som verkar ’etiketterande’ i nutiden, är förstås även det knutet till sitt historiska sammanhang. Det kommer säkert en tid då helt andra motstrategier är adekvata i förhållande till de som dominerar.

I Foucaults filosofiska arbeten kom tre typer av frågor att mötas, frågor som rörde kunskap och vetandets villkor, styrningen av ett samhälle samt de sätt som människor gör sig själv till ’subjekt’. Triangeldramat mellan kunskap, makt/styrning och subjektivitet/självförståelse är alltså central i Foucaults författarskap. Begreppet subjekt (och subjektivitet) har ibland uppfattats som lite svårgripbart. För Foucault har begreppet två betydelser: "subject to someone else by control and dependence, and tied to his own identity by a conscience or self-knowledge."5 Subjekt kan med andra ord på en och samma gång ses som ’undersåte’ och det egna tänkandets (och handlandets) utgångspunkt. Jag ska strax återkomma till detta, åtminstone synbarligen, motstridiga påstående. I mitt arbete har jag försökt att följa i Foucaults fotspår och undersökt synen på kön inom idrotten, dess historiska karaktär och hur den bidrar till att skapa självförståelse inom idrotten. I synnerhet när det gäller upprätthållandet av en, enhetlig och homogen, könsidentitet. Jag ska göra några utdrag ur två intervjuer, en med Kerstin och en med Marcus, båda 17 år. Dessa ungdomar sysslar med friidrottsträning och -tävling på ’hög’ nivå (ungdomslandslag). När jag intervjuade Kerstin och Marcus talade vi om flera olika saker, bl. a frågade jag om deras ’eget’ och ’andras’ idrottande. Jag börjar med ungdomarnas sätt att beskriva ’sig själv’. Först Kerstin:

Kerstin: Jag är väl ganska ambitiös, eller jag vet vad jag vill och så där. Och har jag bestämt mig för nånting så gör jag det. Och jag har väldigt svårt för att ta det lugnt. Jag måste alltid göra nånting ... och då blir jag ofta lite stressad och får ont i huvudet och så där, men det ... är ändå när jag har som mest att göra som jag trivs mest.
Håkan: Du sa, du vet vad du vill. Vill du berätta vad du vill?
Kerstin: Jaa ... eller ... jag vet väl att ... jag vill göra nånting speciellt, eller jag vill komma långt ...
Håkan: Inom friidrotten då?
Kerstin: Ja, inom friidrotten och allting ... Jag vill inte vara vanlig (fniss).

Kerstin ger intrycket av att vara en mycket ambitiös och aktiv flicka. Även om hon inte riktigt har bestämt sig för vad hon vill och vad hon vill uppnå, så verkar ’viljan att bli något’ vara en stark drivkraft i hennes liv. Kanske är det så att hennes oförmåga att ange vad det är hon vill uppnå som också ligger till grund för hennes ’stress’. Kerstin började med friidrott som ganska liten.

Håkan: Och sen har du ju fortsatt med friidrotten. Du var ju inne lite på att det gick bra i friidrott. Är det huvudanledningen eller ... hur kom det sig att du fortsatte med friidrott?
Kerstin: Ja, men det var ju att det gick bättre och bättre hela tiden. Det var ... roligt. Och sen får man så mycket vänner och allting inom friidrotten ... [...]
Håkan: Finns det nåt som skulle kunna få dig att sluta?
Kerstin: Mmja, det är väl ... om det skulle börja gå dåligt ... och jag inte blir bättre. [...]
Håkan: Vad är det bästa med friidrotten?
Kerstin: Jaa (host), det är väl ... framgången ... Nej, men jag kan inte säga vad som är bäst ... att, ja, att man känner att man är bra på nånting [...] att man känner att man kan va bäst ... så är det annat också, det sociala, alla vänner och åka på träningsläger och resor och tävlingar och så ... [...]
Håkan: Finns det nånting om dig och friidrottandet som jag inte har frågat om?
Kerstin: Mina meriter (fniss).

Kerstin anger två huvudsakliga skäl till att hon sysslar med friidrott. Det ena är att hon är duktig och framgångsrik i friidrott, det andra är vänner och resor och liknande, men prestation och framgång kommer hela tiden före vänner och gemenskap. Kerstin var faktiskt den ende av arton ungdomar, såväl flickor som pojkar, som undrade om jag inte var intresserad av att få veta hennes meriter på löparbanan. Nu över till Marcus:

Håkan: Vad tycker du är det bästa med friidrotten?
Marcus: Kamratskapet. Att man har mer eller mindre bästa kompisar i Malmö och, liksom, överallt. Det är folk man träffar på tävlingar och allt möjligt. [...]
Håkan: Tävlingar ... vad tycker du om det?
Marcus: Det är väldigt olika [...] Gurkspelen och Öresundsspelen och dom här stora som man åker till på somrarna, det är det bästa som finns inom friidrotten, då är det verkligen kul. Men sen om det är klubbmatch på Kristineberg, det kan va direkt tråkigt. Då tränar man hellre än och köra den tävlingen. Nej, men själva tävlingstillfället ... jag har inte problem med nån risk att få stora skälvan. Jag tycker det är kul. [...]
Håkan: Skulle nånting kunna få dig att lägga av nu?
Marcus: Nej.
Håkan: Okej, finns det ingenting?
Marcus: Nej, jag tror inte det ... Nej, för det är så, om det går dåligt nånstans, typ om man har problem i skolan, eller med vänner eller nånting vad som helst, hemma eller nånting, men alltid så, jag blir lugn av att träna: liksom jag, dom timmarna jag är där så kopplar jag bort allting. Så jag känner mig trygg på träningen.

Marcus beskriver ett, i jämförelse med Kerstin, annorlunda förhållningssätt till friidrotten. Han talar gärna om kompisar och att tävlingarna ska vara ’kul’. Friidrotten stressar honom inte så mycket och han talar endast i omskrivningar om vilka mål han har med sitt friidrottande. Träningen framstår istället som en slags ’frizon’, där han kan känna sig lugn och trygg. Låt mig kontrastera dessa Kerstins och Marcus bilder av ’sig själv’ med deras beskrivningar av ’andra’ - flickor och pojkar - i idrotten.

Håkan: Varför tror du att ungdomar håller på med idrott ... i allmänhet?
Kerstin: Jag tror, med lagsporter, så är det nog mycket att folk vill va tillsammans och göra saker tillsammans och så där. Att det är för att få kompisar och göra nånting meningsfullt tillsammans (fniss). Men jag tror mer ... som friidrott, som är så individualistisk, friidrott är mer idrott, så i början är det nog för att man vill vara med kompisar och så där och göra nånting tillsammans och så där, men sen blir det nog mer och mer att man tränar för att bli bra och det är dom bra som fortsätter ... oftast.
Håkan: Tror du det gäller för både flickor och pojkar?
Kerstin: Jag vet inte ... Killar kanske är mer för att dom vill bli bra och så där ... ja, jag tränar ju för att jag vill bli bra. Det har jag väl gjort hela tiden. Sen är det ju det sociala nåt man får också - och det är ju jättebra, men jag tränar ju inte för att mina kompisar tränar, utan det är för att jag vill, vill ...
Håkan: Varför tror du man slutar?
Kerstin: Jag tror man slutar för att ... för att det inte går så bra ... tror jag. Eller man kanske bara tröttnar helt enkelt. Hittar nåt nytt som man tycker är roligare.
Håkan: Finns det skillnader där också mellan pojkar och flickor, eller är det samma anledningar?
Kerstin: Jag vet inte ... Tjejer kanske ger upp lättare, när dom märker att dom inte kan. Dom vill pröva nåt nytt.

’Ungdomar’, ett könsneutralt begrepp, sysslar med idrott för att de vill ’göra något meningsfullt tillsammans’ först och främst - åtminstone när det gäller lagsporter. Friidrott - som är en ’riktig’ idrott, sysslar man med för att tävla och bli bra, åtminstone när man blir lite äldre. I det att jag frågar om ’flickor och pojkar’, tar Kerstins resonemang ny fart. Pojkar ’vill bli bra’, medan flickor håller på för ’det sociala’ - men inte Kerstin! Hon tränar ju för att hon vill bli bra, inte för att hennes kompisar tränar. Slutar med idrott gör man för att det inte går bra - åtminstone flickor. Pojkar ’ger inte upp så lätt’ som flickor.

Håkan: Varför tror du att ungdomar i din ålder håller på med idrott, generellt sett?
Marcus: Kul.
Håkan: Så det är det största motivet?
Marcus: Ja.
Håkan: Tror du det kan variera mellan tjejer och killar?
Marcus: Ja, jag tror killar mer ... Eller från början så är det för att det är kul [...] men sen när man kommer upp ... ja, när man börjar utelivet om man säger så, då förstår nog killar bättre än tjejer att man måste börja ta det seriöst, därför tjejer tar det mer på lek längre än killar.
Håkan: Vad menar du med seriöst då?
Marcus: Ja, man ser mer som blodigt allvar ... Jag menar, jag har spelat hockey sen jag var liten, det ... Det är verkligt allvar när man än ute och lirar, det ... och då, om man är fjorton år och man kör ... En kille tänker även som, om man säger, att: ’jag ska blir bäst’, mer så, det tror jag är den stora skillnaden.
Håkan: Vad beror det på?
Marcus: Killar är mer ego.
Håkan: Det är så, så att säga?
Marcus: Ja, jag tror det är så ... Eller vi är ... av naturen så är väl vi lite mer att vi måste bevisa vem som är störst och bäst. Det är bara så ... Därför en tjej kan sluta i ett fotbollslag om hennes bästa kompis slutar, lite så där. Det tror jag inte är så vanligt bland killar.
Håkan: Okej, oavsett hur bra man är då?
Marcus: Ja (host).
Håkan: Varför tror du kan slutar med idrott?
Marcus: Man ... man ... man har för höga krav på sig själv ... Vill man ändå inte fortsätta på nån låg nivå ... ’Nej, jag blev inte bäst så ... (mummel).
Håkan: Hur tror du det är där mellan tjejer och killar? Skiljer det sig, eller är det detsamma?
Marcus: Jag tror en kille, han försöker lite mer än en tjej, tror jag. Lite mer envis, tills han absolut ser att ’det går inte’.

Kerstins och Marcus beskrivningar av ’pojkar’ och ’flickor’ som ’de andra’ liknar varandra väldigt mycket. Flickorna är, enligt dem, mer sociala till karaktären - och lite karaktärslösa, medan pojkar är prestationsinriktade och målmedvetna. Däremot skiljer sig Kerstins och Marcus eget förhållningssätt till ’det allmänna’. Medan relation mellan ’mig’ och ’de andra’ för Marcus ter sig som ganska oproblematisk, verkar Kerstin hela tiden behöva förklara sig: ’Jag är ju inte som de andra flickorna!’ Nu är det också så att Kerstin och Marcus inte alls är unika i detta sätt att besvara mina frågor om deras och andras idrottande. Bland de arton ungdomar som jag intervjuade var detta svarsmönster tämligen regelbundet återkommande. Ser man ungdomarnas utsagor som en ’beskrivning’ av något som redan ligger för handen kan man förstås säga att Kerstin helt enkelt skiljer sig från de flesta flickor, medan både hon och Marcus ger en ganska sanningsenlig bild av flickor och pojkar i största allmänhet. Dessutom har de ett massivt stöd för detta i såväl ’erfarenhetsbaserad’ som vetenskaplig litteratur. Jane Nilsson Gangnebien och Suzanne Söderström skriver t ex:

Att pojkar och flickor har olika sätt att förhålla sig till den sociala omgivningen har flera forskare pekat på. Det handlar om att pojkar och flickor delvis lever "skilda liv" i den meningen att de möter olika villkor och gör olika erfarenheter och p. g. a. detta kommer de att utveckla olika sätt att förhålla sig till omgivningen. För flickors del rör det sig om en orientering mot det mellanmänskliga fältet och relationer och för pojkars del rör det sig om en orientering mot aktiviteter och hierarkiska grupperingar.6

I studiehäftet Tjejer på arenan till Svenska Skolidrottsförbundets projekt med samma namn, kan man läsa:

att det viktigaste för idrottstjejer är den sociala gemenskapen, det vill säga att få umgås och ha kul ihop. För killar är tävlingsverksamheten det viktigaste.7

Ytterligare ett exempel hämtar jag från en lärobok för gymnasiet i ämnet Idrott och hälsa:

Existentiell idrott innebär att du rör dig för att det är roligt eller skönt i första hand. Du upplever och njuter av rörelse och natur. Du har inte en kropp - du är den! Flickor tar det ofta lugnare och upplever mer, medan pojkar är mer prestationsorienterade8

Citaten kan betraktas som beskrivningar av verkligheten. De flesta skulle nog ändå hålla med om att de knappast är sanningsenliga i varje enskilt fall, däremot ’det vanliga’ eller något liknande. Med detta synsätt är språklig framställning skild från den verklighet som språket beskriver. Språket är endast en bärare av budskap; en nomenklatur, dvs. en uppsättning ord som på ett mer eller mindre linjärt sätt motsvarar objekt eller fenomen i verkligheten. Detta synsätt på språk har kallats ’teorin om representation’ [’the theory of representation’]. Utifrån denna teori utgör intervjucitaten ovan avspeglingar, eller representationer, av ett a prioriskt tänkande hos intervjuaren och intervjupersonerna (ungefär som i Descartes ’tänkande är jag’). Effekten blir samtidigt en objektifiering av subjektiviteten.9 Detta är inte det enda sättet att se språk.

Med det som har kallats ’den språkliga vändningen’ har ett alternativt sätt att se på språk iscensatts. På en väldigt grundläggande nivå fungerar Ludwig Wittgensteins påstående, att "ett ords mening är dess användning i språket",10 som en god utgångspunkt. Ett ord får inte sin mening från, eller står inte i ett linjärt förhållande till, ett objekt eller fenomen i ’verkligheten’. Det får sin betydelse och mening i förhållande till andra ord. Foucault och Butler använder denna insikt på ett konstruktivt (och konstruktivistiskt) sätt, Foucault på ett mer empiriskt-analytiskt sätt, Butler på ett mer teoretiserande. Den senare ställer upp ’teorin om performativitet’ [’the theory of performativity’] som ett alternativt synsätt på språklig framställning.11 Performativitet innebär att återupprepade språkliga utsagor frambringar det som utsagorna benämner - återupprepanden i stil med de tre textcitat om kvinnlighet och manlighet som jag nyss gav exempel på. Detta innebär inte att språket helt på egen hand skapar de objekt och fenomen som vi varseblir, utan att språket strukturerar och perspektiverar våra sinnesintryck. Man kan jämföra med fenomenologin. Enligt Christer Bjurwill är fenomenologin studiet - med hjälp av språket - av hur fenomenen, uppfattade genom sinnena, konstrueras i det mänskliga medvetandet.12 ’Det mänskliga medvetandet’ utgör då ett a prioriskt subjekt (’det inre’), medan ’fenomenen’ utgör ’yttre’ objekt och ’språket’ ett objekt i subjektets tjänst. Denna uppfattning av språket motsvarar teorin om representation. Formulerad utifrån teorin om performativitet, handlar analysen, i Butlers och Foucaults mening, om studiet av hur medvetande (subjektivitet) konstrueras i mötet mellan sinnesintryck och språk. På så vis är subjektet inte ett tänkande (’jag’) som talar i eller genom kroppen, utan en kropp som talar (och tänker) genom ’jag’.13 Dags då att återvända till intervjuerna, men nu via teorin om performativitet.

Intervjuutsagorna utgörs inte av representationer av ett föregående tänkande. Såväl frågor som svar formuleras i förhållande till, eller konstitueras i, en språklig struktur som möjliggör tal och förståelse. Denna språkstruktur, som inom strukturalismen uppfattas som en mer eller mindre universell enhet, uppfattas inom poststrukturalismen som lokala och tillfälliga språkstrukturer, eller diskurser, som informerar talet. Diskurs innebär i sin mest grundläggande form ’tal’ och kan på så sätt ses som ett kroppsligt uttryck. Vidare kan diskurs definieras som de språkliga inneslutningar och uteslutningar som reglerar talet, såväl ifråga om vad som kan sägas (och inte sägas) och vem som kan/får tala (och vem som inte kan/får tala). I intervjuerna ovan informeras samtalet naturligtvis av diskurser som existerar inom idrotten/friidrotten, men detta är inte allt. Själva intervjusituationen har sina egna regler för inne- och uteslutningar. Det är t ex intervjuaren som ställer frågorna och intervjupersonen som svarar. Intervjun (eller frågeformuläret, vilket också förekommer frekvent i forskningssammanhang) reglerar därmed i sig de utsagor som kommer till stånd i intervjusituationen. Intervjuaren ställer de frågor som rimliga att ställa, för att vara begripliga för intervjupersonen, utifrån intervjuns tema och intervjupersonen svarar på ett sätt som är rimligt och troligt i förhållande till frågan. Man ska komma ihåg att utifrån teorin om performativitet är denna process i första hand kroppsligt-spontan och inte kognitivt-rationell. Det är alltså inte så att intervjuaren respektive intervjupersonen på ett suveränt sätt kan överblicka och kontrollera frågornas och svarens innehåll och innebörd (även om detta förstås är möjligt i mer begränsad omfattning). Intervjusituationen blir därmed i sig en situation som skapar subjektivitet (lika mycket som den beskriver subjektivitet). Intervjuarens/intervjupersonernas kroppar yttrar sig, så att säga, genom att engagera sig i (eller subjektifiera sig i) diskurser genom att säga ’jag’. Alla de svar som blir effekterna av intervjuarens frågor är då inte konsekvenserna, eller de ’yttre’ tecknen på, ett föregående och ’inre’ tänkande, utan i sig det som skapar intervjupersonernas subjektivitet. Enklare uttryckt kan man, i absolut bemärkelse, inte säga att intervjupersonerna ständigt går runt och bär på de svar som sedan kommer till uttryck i intervjun. Svaren är effekter i ett här och nu och bidrar till att skapa självförståelse hos intervjupersonerna.14

Att ställa frågor om ’flickor och pojkar i idrott’ är, i denna bemärkelse, normaliserande, eftersom det t ex är ganska orimligt att Kerstin skulle säga att hon och alla andra flickor är prestationsinriktade medan pojkarna är relationsinriktade. Däremot kan hon, vilket hon också gör, hävda att hon själv är prestationsinriktad - denna diskursiva potential ligger, så att säga, närmare till hands - men att ’andra flickor’, eller flickor i allmänhet, möjligen är relationsinriktade. Diskursen är med andra ord på en och samma gång begränsande som möjliggörande. Att Kerstin, och flera andra flickor, så ’hårdnackat’ betonar sin seriösa inställning till friidrotten, kan ses som effekterna av en ’konstitutiv frånvaro’. Flickor uppfattas inom tävlingsidrotten huvudsakligen inte som i grunden prestationsinriktade och flickornas uttrycksformer utgör i den bemärkelsen en ’reaktion’ på det sättet att tänka. Denna analytiska slutsats innebär varken att detta är vad de ’egentligen’ är eller inte är. Det är den subjektivitet som skapas i mötet mellan intervjuns fråga och flickans ’levda värld’, för att använda ett fenomenologiskt begrepp.

Den analys som möjliggörs genom teorin om performativitet öppnar också, på ett tydligare sätt, för en analys av vad jag är i detta nu, snarare än vem jag är i största allmänhet. Att fråga sig ’vad’ jag är, är att utgå från insikten om språkets performativa karaktär, dvs. att ’jag’ skapas i det ögonblick jag betecknar mig som ’jag’ och allt det som jag knyter till ’mig’. ’Jag är tjock’ (eller ’jag känner mig tjock’) behöver med andra ord inte vara ett uttryck för en mer eller mindre objektiv representation av ’mig själv’. Utsagan fungerar som skapare och återskapare av ett visst sätt att förstå och förhålla mig till mig själv. Grunderna för min iscensättning av mig själv finns inte inom mig (vare sig i min fysiska kropp eller gener, eller i mitt ’öde’) utan i min historia. Mitt sätt att förstå och förhålla mig till mig själv har en historia på ’mikronivå’ som inte går att skilja från det historiska skeendet på ’makronivå’. Sättet att förstå sig själv som man och kvinna är förbundet med de sätt att se på manlighet och kvinnlighet som existerar i omvärlden (i presentationen vid konferensen försökte jag kortfattat belysa dessa historiska villkor inom svensk tävlingsidrott för ungdomar - flickor och pojkar). Kroppen och ’självet’ är emellertid inte motsatsen till ’strukturen’, subjektet är inte motsatsen till objektet. ’Strukturen’ är kroppen/’självet’ sett från ’andra hållet’, precis som objektet är subjektet sett från ’andra hållet’. Detta innebär att man ibland kan bli objekt inför sig själv och det blir vi ju också ibland på olika sätt. En fråga som ’varför gjorde jag så?’ är ett sätt att objektifiera sig själv.

Med utgångspunkt i teorin om performativitet kan inte något sådant som en bestämbar identitet, eller könsidentitet, existera. Varje försök att nagla fast eller etikettera en människa som ’det ena eller det andra’ öppnar också för möjligheter att säga något helt annat om denna människa. Vi kan fråga människor vem de är, men svaret kan knappast betraktas som ett absolut och essentiellt svar utan som ett tillfälligt och relativt. Hittills har beteendevetenskaplig forskning i mycket stor utsträckning, tycker jag, sysselsatt sig med att försöka ta reda på vad människor ’egentligen’ gör, tycker och tänker om saker och ting. Jag menar inte att forskningen ska sluta fråga människor vem de är, vad de tycker och vad de gör. Däremot menar jag att svaren inte ska analyseras som objekt i förhållande till ett föregående subjekt (en språklig representation av ett föregående tänkande), utan som tillfälliga effekter av en viss fråga i ett visst sammanhang. Att ’vara sig själv’ är, för att avrunda, en omöjlighet eftersom man aldrig kan vara sig själv i absolut bemärkelse, men heller inte något annat än sig själv.

Håkan Larsson
Lärarhögskolan i Stockholm
Institutionen för samhälle, kultur och lärande
Avdelningen för idrottspedagogik
Att. Håkan Larsson
Box 34103
S-100 26 Stockholm
hakan.larsson@lhs.se


Litteratur
Benveniste, Émile 1995, Om subjektiviteten i språket, i Människan i språket. Texter i urval av John Swedenmark (Stockholm/Stehag: Symposion, orig. 1958)

Butler, Judith 1993, Sexual Inversions, i John Caputo & Mark Yount (red), Foucault and the critique of institutions (Pennsylvania State University Press), ss. 81-98

Butler, Judith 1997, Excitable speech. A Politics of the Performative (London & New York: Routledge

Dean, Mitchell 1994, Critical and Effective Histories. Foucault’s Methods and Historical Sociology (London & New York: Routledge)

Foucault, Michel 1980, Sexualitetens historia. Viljan att veta (Södertälje: Gidlunds)

Foucault, Michel 1982, The Subject and Power, efterord i Dreyfus & Rabinow, Michel Foucault. Beyond Structuralism and Hermeneutics (New York: Harvester Wheatsheaf), ss. 308-326

Foucault, Michel 1988, Technologies of the Self. A seminar with Michel Foucault. Luther H. Martin, Huck Gutman & Patrick H. Hutton (red). London: Tavistock

Johansson, Bengt & Skiöld Widlund, Gitten 1994, Idrott och hälsa (Stockholm: Liber Utbildning)

Magee, Bryan 2000, Bonniers stora bok om filosofi. Från antikens naturfilosofer till dagens moderna tänkare

Nietzsche, Friedrich 1999, Så talade Zarathustra (Stockholm: Bonnier, orig. 1891)

Nilsson Gangnebien, Jane & Söderström, Suzanne 1999, "En bild säger mer än 1000 ord ...", i Svensk Idrottsforskning Nr. 4, ss. 4-7

Tjejer på arenan 1998 (Svenska Skolidrottsförbundet och SISU Idrottsböcker)

Noter
[1] Butler 1993, Sexual Inversions, i Caputo & Yount (red), Foucault and the critique of institutions (Pennsylvania State University Press), s. 81. Tilbake til teksten

[2] I foucaulttraditionen motsvarar detta sätt att resonera begreppet governmentality, vilket betecknar "the meta-series linking the serial histories of the practices of the self with those of the practices of government" (Dean 1994, Critical and Effective Histories. Foucault’s Methods and Historical Sociology (London & New York: Routledge), s. 208. Tilbake til teksten

[3] Alla så kallade ’personlighetstester’ utgör en god illustration över detta. Tilbake til teksten

[4] De mer eller mindre systematiserade försöken att nagla fast någon vid en specifik identitet. Se Foucault 1988, Technologies of the Self. A seminar with Michel Foucault. Luther H. Martin, Huck Gutman & Patrick H. Hutton (red). London: Tavistock. Tilbake til teksten

[5] Foucault 1982, The Subject and Power, efterord i Dreyfus & Rabinow, Michel Foucault. Beyond Structuralism and Hermenutics (New York: Harvester Wheatsheaf), s. 312. Tilbake til teksten

[6] Nilsson Gangnebien & Söderström 1999, "En bild säger mer än 1000 ord ...", i Svensk Idrottsforskning Nr. 4, s. 4. Tilbake til teksten

[7] Tjejer på arenan 1998 (Svenska Skolidrottsförbundet och SISU Idrottsböcker), s., 49. Tilbake til teksten

[8] Johansson & Skiöld Widlund 1994, Idrott och hälsa (Stockholm: Liber Utbildning), s. 70. Tilbake til teksten

[9] Jfr. Dean 1994: "if the positivism of the natural sciences consist in the objectification of external nature, then the positivism of the cultural sciences results in a reification of inner nature, of subjectivity itself" (s. 111). Tilbake til teksten

[10] Magee 2000, Bonniers stora bok om filosofi. Från antikens naturfilosofer till dagens moderna tänkare, s. 172. Tilbake til teksten

[11] Se Butler 1997, Excitable speech. A Politics of the Performative (London & New York: Routledge). Tilbake til teksten

[12] Christer Bjurwill, föreläsning på Idrottshögskolan, våren 2000. Tilbake til teksten

[13] Jfr. Nietzsche 1999, Så talade Zarathustra (Stockholm: Bonnier, orig. 1891): "Kropp är jag helt och hållet och intet därutöver; och själ är blott ett ord för någonting hos kroppen" (s. 34). Se också Benveniste 1995, Om subjektiviteten i språket, i Människan i språket. Texter i urval av John Swedenmark (Stockholm/Stehag: Symposion, orig. 1958): "Den är ’jag’ som säger ’jag’. [...] Språket är möjligt endast eftersom varje språkare uppställer sig som subjekt, genom att hänvisa till sig själv som ’jag’ i sin diskurs" (s. 41) Tilbake til teksten

[14] Intervjun - som frambringar av diskurs, kunskap och subjektivitet - har antagligen sin härkomst i den kristna bikten och senare tiders husförhör. Andra besläktade tekniker för incitament till tal (jfr. Foucault 1980, Sexualitetens historia. Viljan att veta (Södertälje: Gidlunds), kapitel II, ’Incitament till tal’, speciellt s. 29) är samtalsterapi, dialogpedagogik, utvecklingssamtal, olika typer av ’samlingar’ i barnpedagogisk verksamhet och liknande. Tilbake til teksten